Jag ska alltid vara bäst. Eller inte att jag ska vara bäst kanske, men jag ska alltid göra saker så bra man kan göra dem. Alltid ha MVG, alltid göra saker perfekta och minsta, lilla fel är inte tillåtet! För då har jag ju inte gjort det bäst, så bra man bara kan- eller hur? Och att ha gjort något så bra att man nästan inte hade kunnat gjort det bättre är ju kul. När man får det där provet och ser att det står MVG på det blir man ju glad. Fast i högstadiet blev jag inte riktigt glad när jag fick MVG, jag blev snarare lättad. Jag andades ut för att sedan bli stressad och fokuserade på nästa prov, för på det provet skulle det minsann också stå MVG. Stod det VG blev jag gråtfärdig och mådde dåligt.

Jag säger inte att det är fel att få VG eller G. Det är bra, riktigt bra. Jag säger hur det är jag tänker, och jag vet att fler tänker likadant. Min familj har alltid stöttat mig och de har inte satt någon press på mig- de har tvärtom försökt att få mig att kunna slappna av och att det man inte alltid måste vara bäst. Den som sätter press på mig är mig själv. Jag sätter sådan press på mig- en sådan tyngd på mina axlar- att om det hade varit en tecknad film skulle jag få tusen stenar på mina axlar som skulle göra att jag trycktes ned i jorden och kom upp i Kina. Det är inte alltid så kul det där- att aldrig kunna nöja sig. Att alltid vilja vara bättre.

Jag säger att jag är nöjd med hur jag ser ut, min personlighet- ja, den jag är. Men fortfarande måste jag vara på topp, och visst lönade det sig: jag gick ut högstadiet med högsta betyg- men till vilket pris? Priset att bli glad? Men glädjen varar inte så länge- för sen är det dags att börja plugga, stressa och må dåligt igen för att få högsta betyg på nästa prov. Jag tror det handlar om att om jag vet att jag kan få högsta betyg så ska jag få det. Kan jag ha MVG så ska jag ha det, så är det bara.

Men som sagt, det är inte kul att man vill börja gråta bara för att man får ett VG på ett prov. Och jag har gråtit för att jag fått VG. Det kanske verkar fånigt, men det är sant. Jag kämpar hela tiden för att kunna nöja mig. Jag kanske inte har gjort några stora framsteg, jag kanske inte har kommit så långt. Men jag har gjort väldigt småsmåsmå steg, och det är så man får börja. För även om det är viktigt att vara ambitiös så ska man inte må så dåligt- och man måste kunna slappna av också, kunna träffa sina vänner utan att tänka på provet som inte gick så bra som man hade hoppats.